Minuterna bara rinner iväg här i Västerås... Saknar verkligen grabbarna som sa att dem skulle köra förbi hit igår, haha helt underbara grabbar alltså ;p Känns som att jag inte behöver förklara för någon längre vart jag är och varför jag är här... Så underbart, förut så kunde telefonen ringa som bara den, just för att dubbelkolla vart jag är, vad jag gör, vem jag är med, femtio miljoner frågor kunde personen ställa om vem flickan/pojken är för att han inte visste vem det var. Jobbigt.
Nu väl inne i singellivet, så underbart men saknar fortfarande någon att kalla älskling för, kan låta lite väl desperat ibland, kanske... Men, det är inte alltid som det låter. Jag har ett problem, att jag faller för en människa ganska lätt, men också att det går över efter några dagar när jag känner att han/hon ignorerar, kan vara för personer som bara är mina vänner, även de som är ett snäpp mer än vänner... Jag har levt mitt liv ordentligt på de senaste 4 månaderna, jag vet hurdan jag är, även mina vänner. En vana som jag verkligen ska lägga ner med, blir bara så beroende av att vara med människor hela tiden, behöver sällskap, behöver någon att prata med dag in och ut. Just därför de som inte känner mig, kan utesluta mig som en desperat människa. Det hela är ganska enkelt, är inte desperat efter killar, utan är desperat efter allt och alla, sällskapssjuk har vart det i några få år nu, tror nog att det kan bero på pappan som jag levde tillsammans med några år tills föräldrarna separerade när jag var 8-9 år gammal. Efter skolan så fick jag många gånger inte gå ut, bara sitta hemma och vara med mamma eller pappa, pappa han var ju jämnt ute och härjade, varken jag eller mamma visste vart han tog vägen, om mig tog han ju aldrig hand om heller.... Kunde väl ha varit att han ställde dumma frågor som:- Ska jag hjälpa dig att ta hand om din dotter? och liknande...
Jag saknar verkligen en pappa i mitt liv, men inte min biologiska pappa, kemin mellan mig och han fungerar inte, oavsett hur många sedlar han lägger i min hand. För min kärlek till han har redan dött förlängesen, antagligen från och med den dagen han drog mig ifrån min mamma till Kina, träffade på en annan brud, hade mycket för sig när jag låg där vid sidan om han och tjejen när han bad mig att aldrig öppna ögonen tills det var ljust igen, han bad mig också att hålla för öronen, för att pappa skulle berätta massa hemligheter till bruden som var i samma rum som oss. Jag kommer än idag fortfarande ihåg små minnen från pappa, men kan säga att inga var ju världens minnen att komma ihåg heller. Minns inte någon stund med pappa, där jag verkligen log och skrattade utan att det skulle leda till tårar och sorg. Jag vet, att vissa människor kan säga aww.. stackars henne, det visste jag inte alls om henne, för att hon aldrig berättat det tidigare om det till mig. Men kan säga att min stora syster har levt det värre än mig, men hur glad som helst för henne att hon äntligen hittat sin människa som hon gifte sig med förra året i januari, jag var inte bjuden heller, saksamma om jag var i Sverige då att det skulle vara dyrt för mig att komma, huvudsakligen var väl ändå självaste inbjudan? Vet inte mycket om killen, bara att han var rik, hans familj var rik. Det enda som jag visste att hon var förälskad av, då hon växte upp med farmor som suktade efter sedlar dag in och dag ut. Hon levde efter en idé som hade i sitt liv, den barnet som inte gav henne tillräckligt med pengar den barnbarnet skulle hon totalt skita i, hon/han skulle få komma sist till allt, olyckligtvis så var det min syster som fick den oturen, det som utvecklade till den hon är.
Jag vet inte alls mycket om min syster, men att jag har umgåtts med henne som bara den, helt fäst vid henne när jag var yngre som bara barnet. Några historier som min mamma har berättat då och då som att pappa lyckades ta stryptag runt om systern och sedan hålla henne utanför balkongräcket för nionde våningen utanför hos farmor, för att hon vägrade göra sina läxor som hon inte förstod utav. Aktiviteter som bestod av att gå till Ocean Park nästan som Skansen blandad tillsammans med Gröna Lund, farmor lurade alltid Cat att hon skulle få komma med, sen när taxin stod där nere så beklagade farmor att det redan är fullt i taxibilen och att hon skulle gå upp till lägenheten igen och städa. Tycker synd om henne, men vet att mamman min har fortfarande rädslan inne i sig, då hon ser att min utseende bara liknar Cat mer och mer för varje dag som går, min attityd till människor samt att jag i början av mina relationer till olika killar förut alltid vart så glad att jag alltid satt och berättade om varje människa att jag kanske kommer vara i ett förhållande snart. Sen så blir jag deprimerad inom några dagar och blir glad igen och berättar samma sak igen. Men nu efter den senaste förhållandet, så har jag inte orkat prata med någon om något. Jag säger inte längre till mamma om mina förhållanden till killar som kan eller kanske inte kan leda till ett riktigt förhållande, utan vill vara säker från och med nu, den dagen då jag kommer att ha ett förhållande som jag står säkert på jorden med, då kan jag sitta och berätta. Men jag tror hon märker själv utan att jag säger något, dem dagarna jag försvinner och sover över hos mina "tjejkompisar" vart jag egentligen tar vägen. Min mamma betyder verkligen allt och allt för mig, jag älskar henne, men det är inte alltid vi kommer överens till allt, för jag har utvecklats enormt nu, inte ens min egen mor har något att säga om vem jag ska och inte ska umgås med, för hon vet att det inte leder till något gott. Vet att det säkert inte är ens någon som kommer läsa detta, men skriver det för min egen skull, tycker bara att det är så skönt att få skriva ut det, mitt liv, en komplicerad grej, tror jag har haft inom några år flashbacks som kommit tillbaka av hur mycket pappa "älskade" mig och min mamma. Flashbacks med knivar, läskflaskor, täcken, ord, smällar av skåpdörrar. Mitt liv är inte helat än, jag försööker än idag glömma allt... Men kan hända att när jag ligger och sover, så ser jag inget, allt är bara helt mörkt, jag känner i tankarna hur mycket jag springer, men tillslut så ramlar jag och hamnar i ett stort svart hål sedan så vaknar jag bara upp igen, med uppspärrade ögon och helt uppskrämd, har fortfarande inte klurat ut förklaringen till varför det händer mig... men men...
jag älskar dig mamma, kommer föralltid att göra det oavsett vad vi än skriker till varandra. vet att du än idag tycker synd om mig som fick växa upp utan pappa, men jag klarar mig bra, det tar väl bara en tid att läka såren i hjärtat. jag kommer över det förr eller senare :)
Love,
C´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar