mår inte bra...

Tänka sig att det alltid finns val i livet att göra... satt och tänkte ganska mycket på det när jag satt på tåget på vägen till jobbet imorse. Om man ska gå snabbare för att hinna med tåget eller gå saktare för att missa tåget och sedan bara ta det lugnt och vänta in nästa tåg. Ska jag säga det eller skippa uttrycka mina känslor? Ska jag gå åt vänster eller höger? Sedan när man väl har valt sitt val, så är det dags att tänka OM... Jobbigt, mycket jobbigt.

Just nu känner jag mig hur vilsen som helst, jag vet inte vad jag vill, jag känner inte mig helt tillfredställd i det jag gör. Vad har hänt egentligen? Jag vet inte... men en sak är klar och det är att jag inte orkar bo hemma kvar längre länge till, vet inte hur många dagar till jag kan höra av all tjat, att det alltid ska finnas en massa att göra, anstränger mig för att göra det mesta torkar jag golvet så har jag inte diskat, har jag tagit ut soporna så är det inget man får ett tack för utan istället får man ett svar som att det är något jag borde ha gjort från första början. Jovisst, jag jobbar inte alls mycket just nu, två dagar i veckan, men jag har känt mig hur stressad som helst på de senaste dagarna, senaste veckan kanske? Jag vet inte...

Jag rymde iväg nu till Västerås, följde med E hem... Men jag sitter här, jag har en hemlängtan, men tankarna av all tjafs som kommer att uppstå hemma får mig att vilja avstå.
Mår inte alls bra längre, hon frågade mig hur jag lyckades förändra mig så mycket på så kort tid, att jag har blivit till ett så olydigt barn, mamma, jag vet att du är orolig för mig över till en för vad person jag kommer bli, men jag växer för varje dag som går, kan inte under hela mitt liv sitta och anstränga mig för att vara just "din lilla flicka" ledsen.

Sitter och funderar på att vända mig hemåt mot stockholm igen imorgon, men jag är inte riktig säker, för bror kommer in till västerås med pojkarna från england för att lämna av dem, så antagligen hoppar jag väl in i bilen för att vända mig dit igen och sitta knäpptyst i mitt rum. Inte säga ett ord... och se hur länge det räcker till. Anledningen till varför jag har dragit mig till Västerås är för att jag vill komma bort, jag har inte riktigt samlat mod på mig än för att möta mammas ord igen, men enligt andra så kan det ses som att jag är en fegis som springer iväg från mina problem, jag vet inte ens själv vad jag gör, varför jag gör som jag gör, jag bara... *suck*