det finns stunder för mig då jag bara sitter och kollar i timmar på mina gamla foton. det fanns en tid då jag jag älskade att ta med kameran vart jag än gick, det var den tiden då jag var glad.
men vad är jag nu? inte ens jag själv vet för kameran ligger bara hemma i skrivbordslådan och har inte uppdaterat med bilderna på ett bra tag...
jag saknar mina gamla tider enormt. kunde aldrig sluta le, folket trodde nästan att det var allvarligt fel med mig. men nu jag ler knappt och gå ut... verkligen inte om jag inte måste.
jag vill gråta ut, men vad ska jag gråta ut för? att folk har förändrats, gått vidare i sina liv, lämnat mig och att jag har skaffat nya vänner och sagt upp kontakten med de andra?
vissa minnen går bara inte och ersätta bara sådär, men det är något man får acceptera i livet och sedan gå vidare...
rätta mig om jag har fel;
Cindy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar