Sitter lutad mot min svarta, bekväma stol och kollar ut genom dörren, till min vita gräsmatta och mitt nakna träd... Tänker på gårdagen, vad som har kunnat hända, vad som inte hände, det som hände...
Jag känner mig vid liv igen, jag drömmer inte längre, gjorde iallafall inte det när jag åkte tåg hem, kände mig klarvaken, att jag inte ens minns när jag fick den känslan sist.
Jag visste att jag inte skulle ha tagit den vägen ut, men jag kände att jag ville bli av med tanken för en stund, verkligen att problemet bara lyftes från huvudet min. Orkar inte mer, vill bara bort, jag känner mig inte äcklad, bara hur jag lyckas falla i samma fälla tre gånger på raken...
No comments...
Men jag vart oerhört rörd gårdagen då brorsan skickade meddelande på meddelande om när jag skulle hem, vart jag var, vem jag var med, vart jag skulle, vilka som var där, om jag ska sova där, hur mycket jag druckit med vännerna, hur vi skulle ta oss dit. Verkligen, oerhört, lite jobbig men jag kände mig verkligen älskad av han, - som en lillasyster :)
Jag vet att jag är en jävlig pina när jag är envis och verkligen vill få saker och ting som jag vill, men tiden mellan dig och mig har verkligen utvecklat en familjekänsla.
Don, du är en bror som alltid ställt upp för mig, men som jag aldrig tidigare haft.
Han finns alltid i min krets vart jag än går och jag tror att folk har börjat förstå att det är han man vänder sig till om man vill mig något ;p För cirka 2 månader sedan när jag mådde som mest skit så fick jag dagligen meddelande med hans torrare än torrast - skämt, om han skulle svänga förbi med bilen och göra mig sällskap till mamman min kommer hem eller om jag bara vill ta en trip med bilen ut till nynäshamn och tillbaka, - just to clean my mind.
Sen så har det funnits en massa systrar vid min sida, också en som jag aldrig tidigare haft, så jag vet inte hur en känsla egentligen är när man har syskon vid sin sida, bara att man känner sig älskad och älskar en tillbaka, ställer upp för det minsta och det största och omsorgen mellan banden. För jag känner verkligen att jag har kallat för många för syster, men de människor som verkligen går ut och in i mitt liv som de vill, kan bara ta sig och försvinna från min åsyn redan nu, för de vill jag verkligen inte ha något med att göra.
Men jag lärde känna denna syster för cirka 5 månader sedan, så hatade vi varandra så in i ett helvete, jag hörde snack om henne och hon om mig. Sen så träffar vi varandra på en utav mina närmsta vänners födelsedagsfest, han skulle fylla 19... Jag ser henne, fick reda på hennes namn också... så mycket som vi irriterades i varandras ögon.
Men sen så klickade det, på konserten när våra intressen öppnade sig för varandra speciellt den stunden då vi blev som småflickor, spanade in killen i rött pikétröja, asiaten i kebabhouse, när jag gick dit med hennes lapp där det stod nästan som; Ring mig 07.... /hon med vita sjalen =)
Hahahah att det började så knasigt, men också att det så snart avslutade knasigt, helt upp och ner, aldrig riktigt haft en tjejkompis med samma smak på killar som vi tillsammans har. Vår lilla överenskommelse med varandra om att vi absolut inte skulle låta byxorna ramla av oavsett hur det än blir i den hemmet där vi hamnade kl 4-5 på morgonen med nattbussen efter att ha varit inne i en krog i city, ett ställe där jag aldrig kmr sätta min fot igen på! Men tillslut jag gav upp, he was the one for her, för sen drog jag iväg till jobbet, den tiden då jag jobbade inne i täby i 1½ månad. Sen så kom det någon annan i livet, den jobbigaste biten av där två nära personer har samma smak på killar ;p så vart det knas, det tärde mig verkligen ifrån henne, hatade henne, ville inte ha ett smack med henne och göra, jag sa till mig själv första månaden jag kan prata med henne igen, men jag tänker fanimej inte lita på henne igen som jag gjorde förr! Fast dagarna gick, vi skojar lite då och då om det, jag har glömt känslan av hur mycket jag avskydde denna tjej! Men jag ser i hennes ögon att hon fortfarande tar åt sig när jag skämtade om att hon åt upp min pizza när jag gick på toa...
Fast på senaste tiden så har hon också funnits vid min sida, när jag legat som mest och dragit mig bort från världen... tröstat mig, kommit ner från ovan och fått mig att le och må bra :)
Jag bryr mig inte om den dagen kommer, dagen då min framtida älskling säger till mig att jag ska skita i henne, att hon gör det och det. Hon är min och inte hans. Tillsammans har jag och hon gått igenom det större men ännu inte de minsta än, om vi har klarat av de större problemen, varför inte de mindre? Den killen som säger till mig vad jag ska göra och inte göra, jag är ledsen, du vet vart dörren finns. That's me! För inte ens mamma säger något till mig, varför ska jag leta efter en som absolut inte förstår mig och säger något sådant?
Men, men får se om jag hittar någon pucko strax, längtar till en värmande famn som kan ta emot mig springandes snart... kan nog bero på vinterns äckliga kyla som får mig att drömma mig bort dit, snart vår, snart sommar igen :) Med massa reseplaner, mmm... loooves it :)
Love;
C´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar