Another confession-time...
Jag vet att jag är en sådan person, som kan vara väldig svår att umgås med ibland, också många gånger väldig svår att förstå, om jag ska vara ärlig, så förstår jag mig knappt själv vad jag egentligen håller på med... Det är inte första gången... absolut inte första gången då jag blir fast beroende utav en person. Jag erkänner och har insett det själv, jag är en jävlig sällskapsberoende person. Men vad kan det egentligen bero på? Kan det vara för att sen vi flyttade från Eskilstuna så har mamma arbetat från morgon till kväll och när hon väl kommit hem så är det dusch, sen läggdags?
Jag minns det året då jag bodde inne i Nyköping, i området Brandkärr, gick i skolan där också... mitt nya liv började där, också då jag ändrade mitt för- och efternamn för att undvika pappas letande efter mig, så mycket som han "älskade" mig... fast på ett galet vis.
Jag gick i skolan i närheten av där vi fick vår lägenhet, vi kom till staden med hjälp av kvinnojouren.
Far lärde mig till att bli en hyfsad flicka, ska aldrig ljuga, aldrig stjäla, inte umgås med andra, bara vara en fin flicka som är hemma med mamma och pappa. Jag tror att jag blev alldeles för väl uppfostrad, att han hjärntvättade mig för mycket så att jag blev till den jag är idag. För så fort jag gjorde något fel så fick jag rejält med spö av farsan, jag och mamma misstänkte många gånger på störningar i hjärnan, men vågade såklart inte prata något om det... Men det har på något sätt överfört till mig, jag minns, en gång i fritids tror jag så hade en svensk flicka med sig sin älskade Elvis Presley's skiva, fast jag minns såklart inte så starkt men att skivan hade gått sönder och hon hade lagt skammen på mig... Och sen i nästa moment så började jag slå mig själv på låren, samma ställe som far brukar smälla till på mig, jag slog mig själv tills jag grät i timmar och bara fortsatte samt fortsatte. Svenska flickan, hon gick bara därifrån för hon trodde säkert att jag var på något vis sjuk i huvudet... Det var jag säkert och kan väl kanske fortfarande vara det? Vem vet? Så mycket som jag har sett med mina egna ögon...
Men tillbaka till, hur kan jag egentligen vara så sällskapssjuk? När vi började bo i Nyköping så sökte mor arbete efter arbete, till slut så slutade det med vikariearbete hos röda korset via arbetsförmedlingen också då livet började med broderingar, virkningar osv. Men efter ett tag så fick mor ett arbetsbesked, hon fick jobb inne i Scandic, i Stockholm Södra, och det var ju hur svårt som helst för oss att flytta till huvudstaden, då alla var så oroliga, arbetsgivaren vägrade ge någon arbetet om du inte bodde inom länet då det bara skulle ske en massa ursäkter när man kom försent osv. och hyresvärden vägrade ju hyra ut en lägenhet till någon som inte har ett arbete då han/hon var rädd för att man inte betalade hyran i tid... Det gick aldrig ihop, men tillslut som gick det, mor fick jobbet inne i hotellet som städerska där min historia börjar... När jag gick till skolan på morgonen så hade mor redan försvunnit hemifrån till jobbet, och när jag slutat skolan så var det vidare till fritids och sedan tror jag att när jag kom hem så var det ingen hemma heller, men mor hade fixat färdig mat som hon hade fryst ner som jag kunde värma upp i micron om jag skulle känna mig hungrig någon gång...
Sen när jag var väl mätt och belåten så antar jag att hon kom hem, jag är inte säker... men tror att det gick till så... Något som jag är väldig säker på var att mamma till och med inte ens kom hem om kvällarna utan sov över hos en "kompis"...
Efter ett år i Nyköping fick vi en lägenhet inne i Södertälje, Fornhöjden. Strax innan flytten så spenderade jag mitt sommarlov inne i Eskilstuna hos min mors kompis tillsammans med Micke och Anna, de två som många gånger retade mig under de 10 år jag bodde där... Jag bodde hos de i kanske 1 månad, saknade min mor enormt mycket, men efter en månad tror jag så kom hon och hämtade upp mig igen... Till mitt nya hem, inne i Södertälje. Tror att det var också då jag började få min rethosta, som de kallade för astma varannan gång och ingenting resten av gångerna. Hamnade i akuten 1-2 gånger sen hos läkaren ganska många gånger. Hade testat de flesta astma-medicinerna men inget fungerade, tillslut så vart det och se en psykolog, som sa att jag hade min rethosta för att jag inte kunde lämna mina hemska minnen från mor och far... de minnen jag hade över bråken, tjafsen osv...
Sen dess, så har jag försökt att glömma allt, för att jag ska må bättre igen. Så här sitter jag, 20 år och har glömt bort halva mitt liv, trevligt och bra utan någon rethosta...
Mina dagar fortsatte med nedfrysta matlådor, som jag fick klara mig själv med efter skolan, läxorna var ingen idé och fråga mamma om, hon kunde ju knappt svenska... Läraren hade knappt tid för mig då vi under mellanstadiet var cirka 35 personer i klassen med 2 lärare... Hade inte heller tillgång för hemspråk, så nu sitter jag här, med inte så perfekt svenska och ganska knagglig kantonesiska, o lite halvt men fungerar att kommunicera med engelska.
När jag vart äldre, hemkunskapen började träda in i skolans schema så var jag en av de bästa i klassen, för jag visste hur man hanterade en kniv visste hur man skulle skära ett äpple till en äppelpaj, det gick så bra för mig att jag fick ett MVG? För det var då jag hade tröttnat på de nedfrysta matlådorna, då det var dags och lära mig laga egen mat, den mat som jag själv ville äta...
Så sammanfattning av det hela, ju äldre jag blev med åren sen jag lämnade staden Eskilstuna, så vart jag bara mer och mer självständig, lagade mat till mig själv, städade hemma, levde nästan för mig själv. Fast skillnaden av att bo själv och som jag levde då/nu var att jag har en mor som är hemma om kvällarna i någon timma innan läggdags, sen som kanske är ledig en gång i veckan och som ringer och frågar om vart man är om kvällarna... Lite jobbigt ibland. Men jag läste en gång i en bok i skolan där det stod något i stil med...:
Varje människa har ett behov, behovet där de behöver en människa som undrar om vart man är om kvällarna, vad man ska göra sen varför man inte gjort det och det...
Jag tror att min saknad efter min egen mor som jag haft i dessa 10 år har fått mig till att skapa denna personlighet jag har, att jag blivit beroende av mina vänner, killar jag tycker om, sällskapssjuk med andra ord och sedan blivit så kärleksfull mot alla, sen att jag klarar mig så bra självständigt...
eeeeh... jag vet inte vad jag själv babblar om... men jag fick ut det jag hade i tankarna iallafall haha... nattinatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar