Cindy | my words against yours.

Ser ut genom fönstret till min lilla oblomstriga trädgård som är täckt med vita, ihåliga gardiner. Lyssnar på den musik som jag absolut inte ska lyssna på. Inte ett ord ska jag säga, för att ge ledtråd till vilken låt det är.
Mitt hjärta knakar, jag snurrar än på grund av medicinen jag tog för någon timma sedan, för att sova ordentligt gott och sedan vakna frisk och pigg imorgon...
3½ timma kvar tills jag ska upp till skolan, till skolan och köpa mig min bok till en kurs som ska hålla på i 7 veckor till.
Det fungerar inte längre, jag tänker inte längre. Jag står still i min lilla omtalade stig igen, helt tyst, helt ensam. Det börjar att mörkna... molnen närmar sig till mig med massa skurar.
Jag trodde att jag visste bättre än så, jag funderar fortfarande på när jag som sist grät så här mycket. Jag tänker än... funderar på, kan det ha varit någonstans mellan 8-10 års åldern, där jag hade gjort något fel som min mamma ville slänga ut mig. När hon ställde frågan till mig, antingen så går du härifrån eller så kommer jag aldrig mer tillbaka. Kan det ha varit den dagen då jag var glad och ville spela tv-spel med pappa? När jag inte ville spela mera för att jag var rädd för spelet när han fick alla dessa ufo:n att försvinna? Som ledde till att han följde efter mig när jag gick till mamma och så började han igen svartna vid ögonen. Han började skrika då och smälla till skåpsdörrarna. Kommer ihåg att mamma alltid köpte en massa backar med läsk hem kanske en gång i månaden om inte färre än så? Dagen med pappa, jag vet att jag var liten då, kan inte se mig själv hur gammal jag var. Jag känner bara smärtan, för att i nästa ögonblick så känner jag för varje slag jag får när jag gömmer mig undan filten tillsammans med mamma. Förstod inte ett ord av vad de sa?

Jag tänker än... regnet har börjat falla vid min stig, mina vita skor blir helt leriga. Jag har fastnat i leran, kan inte röra på benet längre hur mycket jag än tar i. Tankarna fortsätter att plåga mig... Han slår mig och mamma, det gör ont! Han skriker massa ord som jag inte ens vet vad det betyder, men fått lära mig att jag inte ska veta vad det betyder! Mamma gråter inte, hon fäller tårar men säger inget. Hon vågar inte, jag ser det. Vi är fortfarande under täcket, den oranga täcket som ligger än idag i soffans vänstra kant med sina ljusgula blommor. Täcket som jag brukade använda när jag kollade på tv. I vardagsrummet, i nästa stund efter slagen och orden så försvann han en snabbis, han gick in i köket, tog bort kapsylen från en utav glasflaskorna, jag ser det! Det var Zingo! Jag hör stegen närma sig från knarret av trägolvet i vardagsrummet. Han tar bort filten och häller läsken på oss båda. Jag skriker med jämna mellanrum: Sluta pappa! Han förstår inte mig, han hör inte mig! Jag var pappas flicka, han älskade mig ändå det visste jag någonstans i hans djupa, förvirrade hjärta! Men han hörde mig fortfarande inte! Han puttar in mamma till sovrummet, till den stora, vita dubbelsängen som hon lyckades äntligen slänga i Södertälje, stax innan vi flyttade närmare Stockholm. Dörren smäller till, jag står utanför, jag hör mamma säga sluta, gång på gång. Jag hör slag mot hud och elaka ord som jag inte alls borde höra. Det var tyst nu, jag gömde mig bakom dörrkarmen, han öppnar dörren kommer ut, går in i köket. Han har en sån där grej i handen som man använder för att göra köttbitarna mindre till maten, det var mig en stor en! Aldrig vågat röra den! Men jag vet att den är farlig! Jag försöker till all min kraft att hindra pappa göra illa min mamma, jag drar honom i bena. Men han är för stark jag orkar inte... Klänger sig av mig, inte ett ord till mig, går raka vägen till mamma för att använda den silvriga, stora, platta, vassa grejen för att slå henne. Han låste ut mig till vardagsrummet igen, jag hör skrik igen i mina öron. Han kommer ut med en resväska, slängde i hans kläder lite snabbt, jag rusar in till mamma, hon var helt svullen av tårarana, sa inte ett ord. Bara kramade till mig och torkade bort mina tårar. Sen så började han dra i mig när han vart klar med hans packning, han slängde ut hans bagage i vardagsrummet, drog ut mig, stängde igen dörren innan mamma ens hann komma till dörrkarmen. Mamma säger släpp ut mig på mitt språk, jag förstod det! Han säger; aldrig, Cindy följer med mig tillbaka till Kina, och du får aldrig mer träffa henne igen! Jag blir rädd, jag vill inte lämna mamma, gömmer mig under vardagsrumsbordet som fortfarande finns hemma hos mig, emellan bordsbena. Han drog i mig och sa att vi skulle gå, jag ville inte. Han försvann genom dörren och jag minns inte alls att han kom tillbaka. Mitt minne är skadat, min barndom förstörd. Jag trodde jag hade glömt bort allt som låg bakom mig.

Faktiskt de tårar jag gråter nu, i denna stund. Jag tror nog att de forsar ur nu lika mycket som jag tror forsade ur då jag kan inte ha varit äldre än 3-6 år gammal kanske. Ingen aning. Jag känner mig så jäkla sviken, jag trodde att hon var mitt allt, jag trodde att det skulle vara jag och hon. Jag gav min tillit till henne, mitt förtroende om att hon för varje ord säger till mig är sanning. Var där hos henne i lördagskväll, drog henne på en gång ut i balkongen, jag frågade ut henne ifall det var sant, förklarade i tidigare inlägg att det verkar som att vi misstog varandra och pratade om helt olika personer. Hon såg mig in i ögonen, i den stunden övertygade hon mig att det inte hände. Därför jag trodde henne! För att hon kunde skratta i telefonen, se mig in i ögonen och sedan berätta att hon inte har gjort det medan den andra han ville inte ens höra min röst, inte ens försöka övertyga mig, trots att det var som du sa, ingenting alls mellan oss. Av alla människor på jorden, alla miljoner, miljarder, varför just jag på en av miljarden? Vad har jag någonsin gjort för fel i mitt liv för att få uppleva ett sådan tramp i mitt liv? Jag är ledsen pojkar och flickor, jag kommer sköta mitt från och med nu. Kommer ta avstånd från allt och alla. Jag kommer försvinna någonstans, någonstans som jag själv inte vart. Samtalen kommer inte att besvarats ofta. Just för att jag känner mig så jäkla svag och sviken i denna moment!

Sandra, min ängel jag behöver ännu ett stort lyft utav dig i mitt liv igen! Har inte fått träffa dig i 11 månader och 2 veckor... Jag saknar dig, ingen har någonsin lyckats bära upp mig från mina hål så bra som du har gjort! Vart är du, min ängel! Jag orkar inte länge till, minuterna drar ut på sig som om de vore dagar! Soso, det är allvarligt...Vet inte vart jag ska börja?
Dagen då jag vart glad och lycklig igen för att jag tog mig upp från mitt lilla hål alldelles själv? Eller dagen då hon svek mig som mest?

Det knäckte mig, när jag försökte ta en blund i sängen efter mitt lilla livliga garv tills mobilen vibrerade som bara den, jag läste meddelandet utan att kunna se vem avsändaren var tills meddelandet var slutläst:

"Allt han säger är sant. Jag drev sönder honom trodde aldrig han skulle göra det. Jag ångrar mig sjukt mktoch ville inte krossa ditt hjärta men nu har jag inget annat val. Jag vet inte varför jag har aldrig gjort såhär förut och jag vet att du hatar mig mer än allt nu. Jag förstår om du aldrig mer vill prata med mig igen. Men jag älskar dig det ska du veta. Vill inte förlora dig men jag vet att jag antagligen gör det nu. Det finns inga ord som kan beskriva hur ledsen jag är. Jag har mått skit se det hände. Förlåt." 01:26

Efter samtalet då jag berättade att jag skulle göra klart för mig vem som ljuger rakt in i mina ögon. Hon svarade aldrig när jag ringde... Trodde att det var någon slagt nytt skämt...
Men började ganska snart, inse att det var sanning i det hon sa... Hjärtat brakar i den minsta bit den kunde brakas i. Bit för bit.

"Jag bad inte honom om fler gånger men det jag gjorde räcker till. Jag har gråtit många gånger för det här sen det hände. Men det hjälper inte nu. Jag finner verkligen inga ord för hur ledsen jag är..."

FUCK! Du sa till mig att du var deprimerad efter att du åkte hem för att du saknade din son! Inte för att du hade ljugit för mig! Du var helt nere sa du, jag ringde dig för varje gång jag kunde prata med dig! Jag tackade till och med nej till ett jobb i täby den helgen för att jag sa att jag skulle komma till dig! För att vi behövde ge varandra syre, så att våra lågor inte skulle slockna! Jag önskade att jag kunde säga hur jäkla förbannad jag är, men jag vet inte, jag kan inte! Att jag ens var så jäkla idiotisk att jag jag fortfarande log mot dig innan tåget gick och skulle föra dig mot jagvetintevart, och så erbjuder jag mig själv att ta din son hem i ordentligt skick på torsdagen samma vecka efter att jag hade jobbat klart min dag i Täby! Varför sa jag ens så!? Jag ångrar mig att jag ens var så snäll mot dig...

Jag tänker nu... hur äckligt det är. Att jag faktiskt tillbringade 5 dagar där utan att du sa något sen ytterligare 2 dagar för bara någon dag sedan! SHIT! Jag är borta i tankarna igen, förlorat mig själv. Är inne i min stig igen, helt tom, det är mörkt och kyligt jag ser inte hur vägen framför mig ser ut, det är helt kolsvart ute...

Dissapointed,
C´