Cindy | my words against yours.

Dagarna går fortfarande som om att jag inte känner något liv i mig, har inte gjort det på ett bra tag. Jag är inte jag längre, jag svävar i mina stövlar när jag går ut, ni ser det inte bara, tack vore snön som döljer allt. Jag lever in i låten, lyssnat in den ordentligt många gånger.

Det är musiken i mitt huvud av denna låt som fått mig att lugna ner mig, fått mig att dämpa ner mig lite, inte gått och sökt efter bekräftelsen jag letade efter förut, den sällskapet jag som var så beroende av förut. Jag vet, dem kommer när dem känner för det.

Något annorlunda kom upp för kanske 1 eller 2 dygn sedan, bortsett från att jag fortfarande inte skrattar och ler som förr, jag är helt uttömd. Jag sökte inte efter något, varken efter den dära bekräftelsen eller tryggheten, jag kände att jag inte orkade mera, jag berättade till slut, det som jag sa till mig att jag skulle hålla inom mig, ett halvår gick, jag kunde inte, det var det längsta hittills. Jag avskyr människor som ljuger för mig, speciellt dem som drar lögner och tror att jag är helt jävla puckad i huvudet! Det är bara ni själva som förlorar på det till slut, för min respekt har ni absolut förlorat och kommer inte att återfå den igen! En vacker dag, ska ni få se själva vad jag har lagat till mig för medicin åt er! Existensen av att ge folk en andra chans har börjat sjunka till ett lågt procentantal, snart till 0.00%, finns inte kvar. Jag kommer inte tro på att folk kan förändras. Har tappat all lust, all hopp om morgondagen till och med kärleken jag en gång sökte så starkt efter. Det enda jag ser just nu är bara att jobba som aldrig förr, tackar ja till tjänster så mycket det bara går att tavlan inte får plats med fler tider snart, helst att jag ska få arbeta dubbelpass från öppning till stängning om det vore så att jag hade halva dagspasset!

Jag söker inte närhet längre, närmare sagt avstånd. Jag, Elin Cindy har fått en sak klart för mig och står för det jag säger, jag hatar folk som drar lögner och kommer absolut själv inte dra det för mina nära och kära. Har jag sagt ett så står jag fanimej för det och kommer absolut inte att neka det! Ni kan gå på att bedöma mig efter vad andra går och säger om mig, jag bryr mig inte längre, hade det vart förr hade jag gjort ALLT, allt för att förhindra och fråga varför folk går och snackar. Men nu, ni får fasiken tro det om ni vill, för jag har insett, det är en sak som aldrig kommer att fungera, jag VET vad som är sant och vad som är SANT.
Du kan komma och kalla mig för vad du vill, du själv som kommer att råka ut för en värre grej i livet sen, en har redan råkat ut för det, nästa kommer snart. Sen håller jag mig lugn igen, tills nästa person träder fram och säger sin åsikt.

You are my heaven on earth,
my hunger, my thirst.

I miss the day when you lighted up my days by making me smile for a bit:)
De dagarna finns inte kvar... vilket jag har insett tillräckligt, bara av att se din skugga gör mig förtvivlad och skraj. En sak är klart iallafall, låt mig fortsätta längta, det kommer försvinna snart... sålänge jag inte behöver höra något från dig eller se dig mer så... Tror nog att det är bäst så för mig... antagligen för dig också... Fast, jag kan ju inte bara låta bli... att undra. Känslan av att ha saknaden kvar får mig nästan tro ibland att det är det enda som får mig att glöda, det som fortfarande får mig att sväva runt på gatorna än att stänga in mig i mitt hem... Sorry.

You are my heaven on earth,
my last, my first.

C´