nästan... läskigt... men det är sant!

Första gången jag fick höra det trodde jag knappt mina öron, ens mina ögon som såg hennes läppar röra sig för att få fram orden... Orden som lät så... overkligt nästan? Brukar nästan inte tro på sånt, kanske för att jag aldrig riktigt råkat ut för sådana situationer?
Men jag kom till jobbet idag, fortfarande med ett litet leende på läpparna, grabbarna frågade hur jag mådde och jag svarade:"hmm, aa det är väl bra?" då jag vanligtvis har ett stort leende och min röst hörs över hela food court.
Men där stod han, kollade rakt in i mina ögon när jag hade räknat klart kassan så att min arbetsdag skulle börja, han frågade hur det var fatt med mig, svarade honom precis som jag sa till pojkarna i köket. Han bad mig att sträcka fram ena handflatan, blunda sedan andas in djupt tre gånger. Gjorde precis som han sa, visste att det var något skumt med det hela... Men det räckte med att jag andades en gång, tills han sa att det var nog.

Han ställde några underliga frågor, men som smög sig rakt in i mig och träffade på en gång, han undrade först om jag var ute och festade på alla hjärtans dag? mm... svarade jag.
nästa fråga var ellerhur det var en ganska viktig dag för dig? tror jag att han sa? fortsatte att mm:a, sen så kom det till drickan, om jag hade druckit mycket för att jag innerst inne var ledsen? Om mina närmaste närmaste vänner som jag litade innerst inne på lämnade mig helt ensam när jag själv trodde att dem skulle vara där för mig. Sen att jag inte kom hem den kvällen, utan hamnade hos någon annan, som jag kände. Men som vart lite vilsen när jag vaknade upp på morgonen. Sen att jag är jätteledsen för att ingen hörde av sig till mig som hade frågat om vart jag tog vägen den kvällen, utan att det var jag som hade ringt eller aa hört av mig.
allt stämde där, men det var den helgen.

sen vart det på lite djupare och om problem som hade hänt nu nyligen samt lite äldre problem.
jag hade bara mm:at igenom alla hans frågor, då allt stämde.
han frågade om E var min närmsta och bästa vän just nu, men han såg att något hade hänt mellan oss tidigare, som fick mig att bryta ihop totalt, men som att jag förlät henne för det och vi är fortfarande vänner.
han frågade mig varför?! jag sa jag vet inte... han sa; "du vet inte, men jag vet! det är för att du är en så sällskapssjuk person att du verkligen gör allt du kan göra för att få den uppmärksamheten från människor runtomkring dig, du kan förlåta dina vänner trots att du vet hur mycket dem har svikit dig, trots att du vet hur mycket fel du egentligen kommer att göra, men du vill ha det roligt, hela tiden att folk ska komma ihåg dig. inte sant?" måste erkänna, det var rätt i det han sa.

Och så fortsatte han... killen, som du är så innerst inne i, som du har träffat ett tag nu, några månader, du vet att han bara sårar dig hela tiden för varje steg du tar, han är inte bra för dig och ändåså ger du in dig i det problemet? För varje gång han sårar dig så hamnar du låååångt ner. Vet du varför du jämt inte hittar dig själv för varje gång du blir sårad? Hamnar i ett litet hål? Det är för att du bär på en säck, som du har fyllt med alla dina problem genom dina år. Den blir bara större och större, så just därför faller du för varje gång du fäller en tår. Därför du är så svag, därför du är så känslig. Han sa stå på dig elin, visa för honom vem du egentligen är! han sa också; ditt liv! jag vet att det har varit jättejobbigt för dig, men att du inte minns halva ditt liv kan jag också se, du har minnesluckor att du kan knappt rabbla upp det som hade hänt, utan det blir tveksamt.

Jag stod där, med tårarna beredda och falla om konversationen bara fortsatte lite längre, så skulle jag bryta ihop igen, men han visste när han skulle sluta, innan det vart för mycket.
Lite läskigt, för jag hade inte sagt något till denna person, knappt ens nämnt och han visste mycket väl.